Det här är berättelser som mammas syster Mary skrivit ner,
så att vi kan få ta del av, hur det var i början av 1900-talet.
Mamma och moster Mary växte upp i Musko/ Moskva i
Kvarn i huset som senare blev mitt barndomshem. Mamma
och moster Mary hade många syskon, dom var sexton stycken
i syskonskaran. Moster Mary föddes 1909.
Huset bestod av ett rum och kök och en vind,
som deras pappa Oskar använde till snickarbod.

Några axplock ur minnenas värld.

Bläddrar man i minnets album, drar man sig gärna till minnes episoder o händelser från barndomen. De första jag ska berätta om var verkligen fråga om axplockning, vi som minns hur det var under första världskriget , vet hur knapphändigt det var med brödfödan. Var det då många matfriska barn att mätta, ville brödet inte räcka. I synnerhet bröd och socker måste mor ransonera åt oss. Men det fanns ändå en tillgång o utöka mjölet, vi fick gå på grannens gårdar och plocka ax (för ett barn var nog detta, de mest trista o tråkigaste arbete man kunde tänka sig) vi gick två och två o släpade en säck emellan oss som vi kunde plocka axen i. Vi blev väl trötta och protesterade. Men då minns jag att mor sa, om ni är riktigt flitiga nu och plockar ax, lovar ja att ni ska få varsin stor bulle när axen är tröskade o malda.
Mor höll sitt löfte som alltid, o stora bullar blev de, visserligen grå och mörka, men än idag är det för mej en gåta , hur hon kunde få dem så fina av de grodda veteaxen, o goda var dom. Dagens läckra semlor nästan förbleknar när man kommer ihåg hur de smakade med den där bullen som man fått kämpa för.

 

Våra första skidor.

Ett annat minne det var när vi fick våra första skidor, materialet till dem kom från en silltunna. Sill hörde ju nästan till den dagliga kosten, den var ju billig, ja minns att den kostade 25 öre kilot. Det blev tre sillar om dom var stora. Då köpte några familjer en hel tunna sill och delade. Så småningom blev ju tunnan tom, o vi barn hade säkert reda på vem som stod i tur o få tunnan, o när det var vår tur, så visste vi säkert vems tur det var att få nya skidor.
Då fick man två laggar av tunnan o när far hade spikat en bred läderrem o sätta foten i så var skidorna färdiga. De var inte noga med fram eller bak, de var ju böjda i båda ändarna, o stavar det fanns det ju i varje videsnår. Sen blev det åka av. De var inte fråga om guld eller silver, men säkert ville nog också vi visa oss på styva linan. Men det gick väl inte så långt, förrän vi låg där. Men roligt var det i alla fall.

 

Åka kolryss.
En kolryss är en måttenhet för kol. En kolryss motsvarar 4 kubikmeter.
Det var också namnet på den släde man transporterade kolen i. Släde
med korg av kluven gran eller en. Användes för transport av
träkol. En kolryss rymde vanligen ca 40 hl (1 hl=100 l).

Ett minne till, som ja inte vill vara utan, det var när vi åkte kolryss. De unga i dag kan väl knappast veta vad en kolryss är för någonting, De var som en jättestor avlång korg på medar, som man kunde frakta kol i. De var vanligt att man kolade i skogarna på den tiden, o när kolen var färdiga, fraktade man dem i långa foror  till järnvägsstationen för vidare befordran. De var en upplevelse o se dem komma körande förbi vårt hem. Vi visste ungefär när de brukade komma tillbaka, vi stod o väntade, vi brukade få åka med dem när de åkte hem.
Lite rädda var vi nog för körarna, de var rätt så  svarta i ansiktet av kolet, men tjusningen med att få åka med tog överhand. Vi fick följa med till en gård ett par kilometer hemifrån. För att vi inte skulle vara frestade o följa med längre hade någon sagt att den där gården var världens ände, o vi kunde inte tänka oss ens , att de fanns något bortom den där gränsen, o än i dag (hur barnsligt de än låter) har man den där känslan, att det är något av en upptäcktsfärd, när man kommer på andra sidan den där gården.

 

Vår barndoms jular på landet:
"Sed att kasta in julklapparna."

Det närmade sig jul…. Än idag kan jag höra orden ” dan före dan, före dan, före dopparedan …”Ett tecken på att det led mot jul, det var när vi barn fick bära in vävstolen och mor skulle väva mattor. Hon vävde ju nya till förra julen, men under årets lopp hade de blivit slitna. Nu var det inte mycket vare sig varp eller trasor kvar. Det skulle bli nya och mattväven sättas upp. Nästan hela familjen blev då engagerad och vi barn hjälpa till med vad vi kunde, svepa på varpen o.s.v. solvningen fick vi överlåta åt mor.
Nu var det spännande när mor satte sig vid vävstolen och började slå in trasorna. Vi barn fick också slå några slag ibland. Inte blev väl kanterna så fina, men vi fick försöka i alla fall. Sen såg vi med beundran hur aln lades till aln och mattbunten växte och blev allt större och större. Till sist var det då dags att klippa av väven och vävstolen plockades ner. Då fick vi bära ut grejorna i logen.
Ja, så kröp dagarna fram…. Så tyckte väl inte de äldre som hade mycket att bestyra, bl.a.  jul-slakten. Inte var det precis så angenämt när julgrisen skrek, men så tänkte man på hur mycket god mat det blev, korv, fläsk, sylta, palt m.m. Ja det var mycket i görningen.
När vi hade gått till sängs på kvällarna, då satt mor och de äldre systrarna och sydde julklappar. Så minns jag hur vi hörde far snickra sent på kvällarna uppe på verkstan, Vi låg och lyssnade . Lät det inte som han sågade ut en träbit till en kälke… Ja fantasin sattes i rörelse.
En sak som också sitter fast i minnet var när de äldre syskonen kom hem från skolan med jultidningen. Vi brukade få köpa åtminstone en tidning som hette ”Julklockan” - i bästa fall ”Lilla Sessan” också. Än idag kan lukten av trycksvärta framkalla dessa sällsamma minnen.
Vi fick inte titta i tidningarna före själva julafton. De lades upp på ett skåp. Jag minns att det stod en soffa bredvid skåpet. Om man klättrade upp på karman och sträckte på sig, så kunde man se omslaget på tidningen och det var mödan värt.
Ja, så när man väntat så länge , blev det då äntligen julafton. På förmiddagen hjälptes vi åt att klä julgranen. Mitt på dagen doppade vi i grytan. Sedan började det verkligt festliga .. Vi fick ta på oss våra bästa kläder! Vid eftermiddagskaffet hade mor gjort i ordning var sin julhög av saffransbullar och kakor. När så utomhussysslorna i lagå´rn stökats undan blev det dags att dela ut julklappar. Nu låg det spänning i luften !
Vi hade för sed att kasta in julklapparna. Vi var placerade inne i rummet. Endast mor och far  fanns kvar ute i köket. Så gläntade far på dörren och kastade lite försiktigt in ett paket . Någon av syskonen som kunde läsa, satt vid dörren och talade om vad som stod på paketet. Det första som kastades in utgjorde ett dåligt invirat paket- adresserat till katten! Och han kände nog genast lukten av den hemgjorda korven. Ja det var fröjd och gamman och ingen blev naturligtvis lottlös. Jag kommer särskilt ihåg en jul att jag fick en sprattelgubbe. I mina ögon var det nog världens största uppfinning. Att dom bara kunde hitta på något sån´ t!
När vi tittat på och beundrat varandras klappar var det dags att äta julgröt. Då dukades ett stort bord i rummet. I vanliga fall fick vi stå när vi åt, men julafton fick vi sitta. Jag tror att dom tog in gungbrädan. Stolarna räckte väl inte till! Nu var det fest !Den dagen ransonerades inget sovel utan vi fick äta så mycket vi orkade av den goda julmaten. När så alla var mätta och belåtna och vi ungar hade lugnat ner oss, då läste far julevangeliet och alla hjälptes åt att sjunga julpsalmen.

Sen var det dags att krypa till kojs. Säkert somnade vi med våra julklappar bredvid oss. Vi skulle upp tidigt för att gå i julottan. Då gick vi så många som orkade och ville följa med. Någon kyrka kunde vi inte gå till, det var för lång väg. Vi gick till en statarstuga i närheten, där det hölls julotta. Kallt var det så det knarrade under fötterna, men man värmdes bara man såg de upplysta fönstren i den röda stugan. Och när man kom in i Berglings kök och kände värmen och doften av stearinljus, är någonting man aldrig glömmer. Så högtidligt allt kändes. Jag minns hur vi stod upp och sjöng ”Var hälsad sköna morgonstund”. Sen tog väl tröttheten och spänningen efter julaftonen ut sin rätt. Så var väl det väsentligaste av julen uttaget.

 

Vackert skrev moster Mary också.