Även död ved lever. En gammal stubbe eller en stock
är hem för tusentals olika organismer.
Lämna död ved i trädgård eller på dina marker som ett
mini-reservat för alla olika arter av svampar, mossor, lavar
och insekter, t ex myror, gråsuggor, tvestjärtar, mossor och lavar.
Om många gör samma sak betyder det mycket för den
vilda mångfalden. En stubbe är det som blir över efter avverkning
av ett träd. En stubbe kan också vara en samlingsplats för oknytt .
Skogen har alltid varit full av mystik; Troll, Älvor, Näcken, Huldran,
Vittran, Vättar och annat oknytt, varelser som inte riktigt är som vi.
Mest finns de i sagorna, men även vid stubben i skogen.
Att skrämma ungar med trollen var förstås ett sätt att hålla dom
borta från att leka i skogen och gå vilse...
Ett hängsmycke av silver med ett ingraverat kors
eller ett pentagram bars förr som skydd mot onda makter
och sjukdomar.

Förr trodde man... och även nu.

Att Älvorna har blå ögon och bor i en lustgård inne
i skogen och att man kunde se var älvorna dansade
under natten, för där växer svampen i en ring.
Älvdanser , alvrum eller häxring kallas de nertrampade
cirklar där älvorna dansat.
Älvorna är små vitklädda
kvinnliga skönheter som dansar i månskenet.
De bor i våra skogar eller i källor eller älvar.
En senare tradition är att älvorna hör ihop med
blommoroch att varje blomma har sin älva.

Nymfer förekommer inte i den nordiska mytologin,
men är släkt med älvorna. Det fanns nymfer i
vattendrag, i havet, i träden och i bergen.

                                                                       
Hyllemor är en kvinnlig ande som håller till
under fläderträdet.



Feer är övernaturliga kvinnliga väsen.
De förekommer inte i den nordiska folkdiktningen,
men är vanliga i keltiska och franska folksagor.
Det finns både onda och goda feer.

Alferna är älvornas manliga motsvarighet,
men i den gamla nordiska mytologin finns det
alfer av båda könen. De är övernaturliga,
människolika väsen och det finns både
goda ljusalfer som har sitt hem i himlen,
och onda svartalfer som bor i underjorden.
Alferna  bor i skogen och bergen.
Man fick passa sig så att de inte bytte bort ens barn

Näcken är ett övernaturligt, illasinnat väsen
i sjöar och vattendrag. Han uppträder som
människa, strömkarlen, forskarlen, eller häst,
bäckahästen. Han försöker locka ner folk i vattnet
och tar dem som drunknat. I svensk folkfantasi
lockar näcken människorna med förtrollande spel
på fiol, horn eller flöjt. Tonerna var  farliga att höra
Man kunde undvika att bli tagen av näcken
genom att bära stål, spotta eller läsa en bön.
  

                                                           

Bäckahästen är en gestalt i folktron, en vit
eller grå häst, som håller till i eller vid bäckar
och sjöar, och ibland i människogestalt,
då som bäckamannen, strömkarlen eller näcken.
Bäckahästen spelar människorna spratt,
vållar sjukdom och lockade barn och kvinnor att rida
för att sedan störta sig i vattnet med dem.

Vättarna   tros vara ett småvuxet, mestadels
osynligt folk som bor familjevis i underjorden,
ibland under människornas boningar.
Vättarna är hämndlystna och ger gärna igen,
för oförrätter, men de kan också löna den
som gör gott mot dem. De bor under jorden
och har boskap, vitterkor och vitterfår.
När nybyggare bröt ny mark var det viktigt att se till
att den inte redan var upptagen av småfolket.
Man gjorde nog bäst i att hålla sig på god fot med dem.
De hade olika namn;  småglobban,  jordbyggare,
småpysslingar, vittran, tussar, jolbänningar, govetran
och småruskan.
Innan man häller ut varmt vatten eller barns badvatten
på marken, måste man ropa först för att varna vättefolket
under jorden.
Man tror att vättarna har väldigt fina kor, av normalstorlek.
Om en människa kastar stål
( t. ex en kniv ) över kons rygg, så fick man kon.
Men helst skall man ställa ut lite mjölk åt vättefolket som tack.

Vittror är den norrländska varianten som
motsvarar både vättarna och skogsrået.
Hus och fäbodar över vittrornas boningar
hemsöks av tråkigheter, och har fäbodarna
byggts där vittrornas flyttstråk drar fram
måste de överges eller flyttas.
Under vinterhalvåret huserar vittrorna i
människornas fäbodar.
Vittrorna råder över skogens djur.

Skogsrået har många namn, rå, skogsfru,
skogsjungfru, skogs (s)nuva, råhanda, rånda,
vittran. Hon är ett övernaturligt förföriskt
kvinnligt väsen, som är skogens speciella rå.
I södra Sverige sägs att hon är ihålig i ryggen
medan man i Norrland tror att hon har svans,
men den är hon oerhört angelägen om
att gömma för den som hon möter.
Skogsrået härskar över skogen och
villebrådet där. Den som håller sig väl med
henne kan räkna med god jaktlycka.
Hon hjälper kolare och skogsarbetare och
belönar tjänster man gör henne men,
kan också bringa personer i fördärv.
Huldran är ett ibland vänligt, ibland elakt
skogsväsen. Hon lockar vandrare vilse,
kanske för att få manligt sällskap.
Det finns även skogsrå, gruvrå, skeppsrå,
sjörå. Gruvrået är ett bergsrå som
härskar över platser där gruvfyndigheter
förekommer. Ett kvarnrå som kallas
Kvarngubben håller till i kvarnen
och hjälper eller stjälper mjölnarens arbete.
Bergsrået eller bergatrollet eller bergakungen
är ett övernaturligt väsen som bor i berget
och råder över dess malm.
Han förvänder ofta synen på den som råkat
upptäcka malmådran så att han senare inte
kan hitta den.
Bergsrået omges inte sällan av sin familj
och ett hov av troll.
Kyrkogrimmen är ett kyrkans skyddsväsen
som ofta håller till i kyrktornet
och detta väsen visar sig som häst,
får eller tjur.

Trollen är ett slags övernaturliga väsen
och de vill helst hålla till i orörd natur,
utan någon kontakt med människor.
I vissa sägner är de mindre än människor,
i vissa större och klumpigare.
De är fula, har svans, stor och ful näsa,
små och sura ögon,
håriga öron och klor i stället för naglar.
De är ett mellanting mellan djur och människor.
De håller ihop i familjer och bor i grottor,
hålor e dyl.
De älskar guld och silver och är oftast elaka
men ganska enfaldiga.
De uppträder fientligt mot människor,
stjäl gärna små nyfödda barn och lämnar
i stället sina egna fula ungar som "bortbytingar".
Blir trollen förtjusta i någon mänsklig varelse
låter de denne eller denna gå vilse i skogen
och förirra sig in bland bergen ("bergtagen").
Sådana människor stannar för alltid hos trollen,
eller också blir de frånvarande och passiva i sinnet.
Ska man skydda sig mot trollen ska man visa
blankt stål eller göra korstecknet.
De tål inte solens ljus eller åskans blixtar.
Men ibland kan de vara vänner med människor
som bor ensligt och om de har fått hjälp
så lämnar de rik ersättning av sina skatter.

Jättarna är människoliknande varelser.
De kan vara klumpiga och enfaldiga,
och ibland är de ondsinta och lömska.
Man tror att de inte tålde ringningen
från kyrkornas klockor.
De kastade därför sten mot kyrkor
som byggdes för att förstöra dem.
Andra namn på jättar i den nordiska mytologin
är t ex bergresar. Bergresarna håller till i bergen.

En Häxa är vanligen en kvinna med
övernaturliga krafter.
Hon kallas också trollkäring, trollpacka
eller trollkona. Häxan kan utföra magiska
handlingar med örter, dekokter etc.
och detta kan hon använda för att skada andra.
"Kloka gummor" var också trollkunniga
men använde sina kunskaper i magi
bl.a. till att bota sjukdomar.
Under medeltiden började man tro
att häxornas ondska kom från djävulen.
Kvinnliga häxor reste till Blåkulla och
tillbad djävulen under sexuellt otyglade
ceremonier.
En kvarleva av tron på häxor är våra
påskkäringar. Och så skjuter man påsksmällare f
ör att skrämma bort häxorna.

Maran är i folktron ett övernaturligt kvinnligt
väsen som ansågs "rida" sovande människor
och djur och framkalla ångest.
Hon är en människosjäl som är fri från sin
kropp under sömnen. Ibland visar sig maran
som hund eller katt. I en kattliknande gestalt
tar sig maran in genom nyckelhålet.
Om man såg en svettig häst med hoptovad
man i stallet på morgonen
trodde man att den ridits av maran.

Hustomten eller nissen är en mycket liten
gammal man, som hör ihop med en
bestämd gård. Han är klädd i grå vadmal
och röd toppluva och sörjde för gårdens
trevnad. Han håller till i stall och visthusbod,
på ladans loft och vid vårdträdet.
Han bär säd och lycka till gården,
han ryktar hästarna och vakar över bonden
och hans familj så länge han blir väl behandlad,
men blir han illa behandlad,
lämnar han gården och drar lyckan med sig.
Han blir fort retad och då kan han ge örfilar
åt den som retat honom.
Han tycker inte om när makarna är oeniga
eller att man slarvar med att sköta sina husdjur.
Det gäller att hålla sig väl med sin tomte
för att han skall fortsätta att vara till hjälp.
Och man ger honom mat vid vissa tillfällen,
t.ex. gröt, med en klick smör, vid julen.
 

 

Copyright© 2005. K. Swartling. Med ensamrätt.